Att ha en skogsäng i sin trädgård

Om jag ser en skogsäng i snedljus är jag hopplöst förlorad. Inte för att det finns många skogsängar här omkring. Alls. Men nu har min rabatt på bakgården bestämt sig för att den ska vara en skogsäng. Och då är det klart att jag uppmuntrar den.

Det är midsommarblomstret, eller skognävan, som sätter tonen. Det finns visserligen bara en tuva av den nu, men med tiden önskar jag att den ska sprida sig i hela skogsgläntan. Jag tar gärna emot plantor :)

Rams är en annan favorit. Enkel men ståtlig lyser den upp bland träden. Förgätmigej har utsett sig själv till marktäckare och blågullen dyker upp här och där.

Kirgislökarna går ton i ton med midsommarblomstret och blir pigga utropstecken i allt det lummiga.

Min största utmaning nu är att utrota häggslyet så att ängen får ta plats. För att ha en skogsäng i sin trädgård är alldeles magiskt.

I syrenernas tid (och att få syrenerna att hålla i vas)

Här går dagarna och jag gör inte mer än det allra viktigaste. Med en liten lejonunge som går framåt i 110 % och varken har tid att äta eller sova så blir det så. Ikväll var det badkväll, men det hade nog varken jag eller han orkat med, så vi gick ut och plockade syrener istället.

Äntligen har de slagit ut, och vad är nu bättre än att de gjorde det lagom till midsommar? Jag kommer att beskära ner mina buskar efter blomningen för att de förhoppningsvis ska bli lite buskigare nertill. Så nu har jag ju världens tillfälle att plocka in så många kvistar jag bara hinner.

Den eviga blåsten tär på humöret, men ikväll var det faktiskt riktigt skönt ute i solen. Hundarna som helst njutit av solen inomhus hittills vill gärna ut och nosa. Och jag är så glad att lejonungen fortfarande trivs i sin bärsjal. Då kan vi gå ute och titta på världen länge. Och jag ser på bilden att jag hunnit få lite fräknar fast jag tycker att jag varit ute så lite.

Min stora blomsteridol, superproffsiga Erin på Floret Flower Farm, har tipsat på sin blogg om hur man får syrenerna att hålla så länge som möjligt i vas. Det testar jag nu.

1. Plocka syrenerna då ungefär en tredjedel av blommorna är utslagna. De vecklar inte ut sig så mycket efter att de plockats, men är de för utslagna minskar hållbarheten. Klipp med sekatör eller skär med vass kniv.

2. Ta bort alla blad direkt efter att du klippt av kvisten. Det krävs mycket energi för att hålla dem vattenspända.

3. Skär ett 3-4 cm långt hack in i stjälken och bänd kniven så att träet splittras. Jag lyckades inte få det att splittras, så jag skar ett kryss istället. Fast egentligen borde det gå lika bra med en lång, fin snittyta, som på rosor.

4. Lägg syrenerna i rejält med vatten. Ställ dem kallt i några timmar. Jag kommer att ha mina ute över natten.

Nu är det bara att hålla tummarna för att de håller sig fina hela midsommaren! Och om inte så går jag ut och plockar nya. Vilken lyx.

Våren i dramatiska rabatten

Jag kallar den dramatiska rabatten för att grundtanken var att bara ha svarta (alltså mörk-mörklila och -röda), vita och silvriga växter med intressant form. Jag vet då inte hur dramatisk rabatten är sist och slutligen, men jag tycker om att den är genomtänkt och färdig. I den växer bland annat alunrot, blodtopp, klätterstormhatt och astilbe.

Den här rosa slanka grejen är en italiensk tulpan som heter Peppermint Stick. Och visst ser den ut som en polkagris då den står i knopp! Precis som flocktulpanen är den bara öppen då solen skiner. Men den är faktiskt snyggare då blomman är stängd, så något gott har allt detta mulna väder fört med sig.

Som sällskap har italienaren narcissen Thalia och tulpanerna Queen of Night och Black Parrot. Och syrenhortensia. För första gången har jag slarvat med att beskära syrenhortensian och den ser faktiskt lite risig ut. Men hur som helst bildar dess gulgröna vårfärg en snygg fond till vårlökarna.

Här bloggade jag om samma rabatt förra våren.

En enkel rabatt som svajar i vinden

Efter allt regn nu i maj känns det som om dagen idag äntligen bar med sig löfte om sommar. Jag stal till mig en trädgårdsstund på baksidan av huset, där solen ligger på och vinden inte slipper till. Årets fokus är egentligen entréområdet framför huset, men trädgårdandet måste ändå få vara luststyrt. Ibland (alltför ofta) tillåter jag mig att avvika från prioritetslistan.

Rabatten på de här bilderna finns på framsidan av huset. Den hör väl egentligen inte till entréområdet, men den är mitt favoritprojekt just nu. Så jag stjäl lite stunder för att pyssla om den ibland. I den står tulpanen Horizon i knopp bland tuvröret Overdam. Gräsets unga strån är rosaaktiga, vilket gör sig fint mot de rosaröda tulpanerna.

I rabatten växer också strutbräken. En av de allra finaste vårväxterna. De blyga fiolhuvudena som sakta, sakta vecklas ut till stolta örnfjädrar (strutbräken heter kotkansiipi på finska, och på tal om det såg jag en havsörn idag).

I mitten av rabatten finns en ginnalalönn som jag planterade i höstas. Ännu ska jag fylla på rabatten med daglilja, vidjehortensia och några funkior. Men mycket mer än så blir det inte. Enkelt och vackert. Svajande och prasslande.

Jag fräste på lite extra med bildredigeringen idag, för att det kändes bra. Kanske blir det en sån bloggsommar i år.

Flocktulpanen: en vårfavorit

Den gula blomman som skymtade runt pionen i förra inlägget är flocktulpan, Tulipa tarda. Den är en stor favorit då den lyser ikapp med solen på fina vårdagar.

Men om solen inte lyser, då stänger den sina kronblad och vilar. Flocktulpanen är nämligen en smart blomma, som vet att inga pollinerare är i farten då det är mulet. Eller på natten för den delen. Och då är det lika bra att stänga portarna runtom de värdefulla pollenkornen.

Flocktulpanen är anspråkslös och där den trivs sprider den sig med både sidolökar och frön. Jag planterade tio lökar för ett par år sen. Nu täcker den nästan hela rabatten på 3-4 m2. Snart får den sällskap av orange papegojtulpan, lagom tills prydnadsäppelträdet öppnar sina mörkrosa blommor.

Got to love this season.

Ett enkelt pionstöd

Jag har tre pioner i min trädgård. Den ljusrosa Sarah Bernhard, den vita Festiva Maxima och den ljuvliga laxrosa Coral Charm. De är alla ganska nya och Sarah Bernhard är den enda som har blommat än. Men de två första har rotat sig på sina platser och ser ut att växa riktigt bra i år.

Så jag byggde pionstöd. En grymt enkel modell av videpinnar som jag stuckit ner i marken. Jag har också lindat runt några varv. Här och där har jag säkrat med snöre. Och jag gillar! En snygg dekoration såhär på våren och på sommaren kommer det att helt smälta in i växtligheten.

Det finns en viss risk att videt rotar sig och börjar växa. Men jag tänker att jag bara drar upp pinnarna några gånger under sommaren för att störa eventuella rötter och till vintern lägger jag in hela stödet i garaget för att torka till nästa år.

Sa hon som aldrig mer skulle göra något halvdant som måste fixas till senare...

Att odla (eller inte odla) nypotatis

Nu börjar man snart bli sugen på nypotatis, eller hur? De där allra första från den egna köksträdgården. Dom som egentligen är alldeles för små och för få, men man skördar dem ändå.

Men vet ni vad jag tycker är synd? Att det inte säljs sättpotatis i lösvikt. (Om det finns får ni gärna tipsa mig.)

Sättpotatis säljs oftast i fem kilos påsar, och det är hur många potatisar som helst. Jag brukar odla i två odlingslådor och i dem ryms 20 sättpotatisar. Dessutom går det ju att dela potatisarna, så det skulle gå med färre. Då jag studerade till trädgårdsmästare sålde vi sättpotatis i påsar om tio stycken, som en del av vår företagsamhetskurs. Nu saknar jag dom där påsarna.

För två år sen testade jag att odla potatis i en hink i kallväxthuset. De här bilderna är tagna dagen före midsommarafton. De blev satta lite för sent, men visst fick jag några små potatisar till midsommar ändå, helt lagom för två personer.

Kanske jag tar ett par potatisar från kylskåpet ändå och slänger i varsin hink. För egna nypotatisar hör nog ändå sommaren till.

Växthuseffekt och vindkraft - fortsättningen

För fyra veckor sedan sådde jag bladgrönsaker i mitt kallväxthus, minns ni? Sen dess har jag inte ens öppnat dörren till växthuset då det har varit så kallt. Men nu i veckan har det varit fint och soligt igen, så jag kikade in under fiberduken. Och visst hade det grott!

Rucolan och spenaten såg riktigt fina ut. Mizunan och bladsallaten hade däremot inte grott så bra, och de exemplar som fanns såg ganska bleka ut. Men vem vet, kanske de också tar sig nu. Igår var det så varmt i växthuset att jag var tvungen att vädra en stund. Åh, härliga vår!

Och så var det den där vindkraftsparken som någon helt fräckt hade byggt upp i påskparadiset. Trots mina farhågor så frodas det där också. Men... Det är något som inte står rätt till. Påskhararna har återvänt till sin forna biotop, men de ligger bara och sover. 

Surret från vindmöllorna verkar tydligen sövande på dessa varelser, vilket gör att de inte sköter sin uppgift: att beta gräset. Gräset växer och växer och det hotar att trassla in sig i vindmöllorna. Ajaj, det här kan inte sluta bra. Det blir nog till att smyga in några kaffebönor med chokladäggen så att hararna får en koffeinkick och förhoppningsvis återgår till sitt normala beteende.

Over and out från denna rapportering!

Tusen tack för alla fina kommentarer på mitt inlägg om festen! Det gör mig glad att kunna inspirera. Och lite stolt, såklart ;)

Trädgårdsglädje en tidig vårdag (och bilder från augusti)

Den här påskhelgen har varit alldeles speciell för oss, för vi har haft en Välkommen til världen-fest för vår lilla Lejonunge. Som förresten blev 6 månader gammal idag! Men mer om det en annan gång.

Jag gick en runda i vår regniga trädgård idag, och det gjorde mig så glad! Just vår tomt har ganska kallt mikroklimat, så det har varit skralt med vårtecken hittills. Men idag såg jag att blåsippan är på väg upp och mina allra första snödroppar har knoppar. Tulpaner och narcisser sticker upp i rabatterna och klätterrosen som jag planterade förra sommaren har små rosa bladknoppar.

I väntan på att våren ska explodera drömmer jag mig bort i de här bilderna från köksträdgården i augusti ifjol. Augusti är min favoritmånad i trädgården, men tiden dit får gärna vara lång.

Ni ser den där gröna fonden i bakgrunden på båda bilderna? Den är till stor del borta nu. Min pappa har sågat ner några träd åt oss för att vi ska få in mer morgonsol. Då han sedan städade bort slyet runt omkring blev han lite ivrig, så att säga. Men på min runda idag såg jag att skogsdungen nu är en perfekt bas för det där woodlandet jag drömmer om. Det allra bästa glädjeämnet denna tidiga vårdag.

DIY: Namnpinnar till trädgården

Minns ni att jag skrev för nån vecka sen att jag funderade på att så grönsaker i kallväxthuset? Nu är det gjort! Jag valde bladgrönsaker som inte behöver så mycket värme: mizuna, rucola, spenat och sallat. Vi får se hur det går. Med värmen vi har nu så tror jag det skulle gå bra, men det lovas temperaturer kring noll till helgen. Men bädden skulle ändå göras i ordning till sommaren, så jag har ju inget att förlora förutom lite fröer.

I år tänkte jag köra med den här modellen för att märka sådderna. En pinne - hur enkelt som helst.

Allt man behöver är en sekatör, en potatisskalare och lite sly. Man skalar helt enkelt bort barken och lite av träet så att man får en jämn yta att skriva på. Det fungerar säkert bäst med vattenfast tusch.

 Nu ska jag passa på och sätta mig ute i solen en stund innan Lejonungen vaknar. Man vet ju aldrig vart vädret bär, så det gäller att ta tillvara solstrålarna. Jag känner mig så privilegierad som får vara hemma om dagarna.

Trädgårdssäsongen har börjat

Dagens bilder är lite gråa och dystra, men jag tror trädgårdsmänniskorna där ute ser skönheten i dem. I höstas hann jag aldrig städa växthuset. Idag bestämde jag mig för att inleda trädgårdssäsongen med att kasta ut alla mögliga tomatplantor och grovstäda lite. Fåglarna kvittrade och jag fick riktigt varmt. Härligt att vara igång. Jag tror ju att jag kommer att ha massor med tid och energi den här säsongen då jag är mammaledig. Vi får se hur det är med den saken sen.

En av bäddarna var nästan inte alls frusen, så jag tog bort  (det något mögliga) ytskiktet och luckrade upp den. Funderar på att fylla på med lite ny jord och prova så lite köldtåliga bladgrönsaker, som mizuna. Och kanske till och med testa morot. Nu alltså. Vad tror ni om det?

Februari javisst, men nog är våren på väg!

Hej oktober

September handlade mycket om att komma in i nya rutiner. Att få ihop välbekanta två-dagar-naturpedagog med helt nya två-dagar-timlärare. Det har gått rätt bra.

Nu i början på oktober tänker jag att den här intensiva veckan, och så en ganska rörig vecka till, och sen blir det lugnt. Så lugnt att kreativiteten och boandet som jag känner att smyger under ytan kanske får möjlighet att krypa ut. Jag hoppas. Men nu ut i kaoset och höstfrosten efter en välbehövlig sovmorgon.

Rosa 'Blanc Double de Coubert'

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i rosor. De är för gammaldags, för taggiga, för tråkiga. Och jag tycker inte att de doftar särskilt gott heller. Men i våras stod jag med tio inköpta rugosarosor som skulle bli en häck framför vårt hus. För alla alternativ var otänkbara. Till vårt lantliga röda hus krävdes en rosenhäck.

Jag valde 'Blanc Double de Coubert'. Den är vit, dubbel, remonterande, härdig, robust och en bra nybörjarros. Doften kunde jag inte kolla före köpet, men även om det i beskrivningen står "stark doft" så doftar den inte för mycket ros. Tack och lov.

De små plantorna har tagit sig riktigt bra och nu har de flera knoppar. Remonterande betyder att den blommar om, och den ska blomma från juli till september bara den får tillräckligt med näring och vatten.

Idag har jag beställt röda och vita tulpaner, vitsippor och snödroppar, som ska få växa under buskarna, åtminstone så länge de ryms. Och i kanten har jag planterat smultron. Det tar sig vid vår entrégång!

Ett levande videstaket

Mellan min snittblomsrabatt (se förra inlägget) och stora gräsmattan har jag planterat ett videstaket. De flesta vidjorna är två somrar gamla nu, men jag har lappat en del i år och blir tvungen att lappa lite ännu. Av vidjorna har jag flätat ett rutmönster, och ungefär i axelhöjd har jag gjort ett vågrätt ihoptvinnat avslut. Med åren blir vidjorna tjockare och jag hoppas att jag till sist har ett rätt robust staket.

Ett levande videstaket är långt ifrån underhållsfritt. Det måste ansas mest hela tiden för att rutmöstret ska hållas bladfritt. Men jag gillar det lite vilda utseendet då det växer små späda skott från stommen.

Jag har använt daggvide, som jag har köpt. Är du nyfiken på hur man gör kan du googla på levande staket eller living willow fence.