Höga Kusten

Vi åkte iväg på semesterresa. 160 km spikrakt västerut, fast ungefär det dubbla plus fyra timmar på färja i praktiken. Jag ville visa Höga Kusten för min man. En plats som jag besökt ett par gånger och blivit rätt förälskad i. I de böljande bergen, som är totala motsatsen till våra flacka landskap. I de branta stränderna, där vattenytan döljer djup som ger mig svindel. Och framför allt i stränderna, än med rundspolade, färggranna klapperstenar, än med släta, solvarma klippor.

Vi klättrade upp till Stortorget och såg den vackraste utsikten.

Satt på de platta klipporna på Rotsidan och fascinerades över vågorna som kraschade in. Här skulle jag vilja uppleva en storm.

Gick omkring på Skags udde.

Åt lite kalasrester.

Vandrade över Norrfällsvikens vidsträckta klapperstensfält.

Såg fina fiskelägen, här i Bönhamn, och konstaterade att det är en viss skillnad från de fiskebastur som finns på vår sida om Bottenviken.

Kikade ut över stupen (vissa var våghalsigare än andra).

Och åkte linbana upp på Skulebergets topp och bevittnade världsrekordet i landhöjning. Ingen annan plats i världen har höjts så många meter över vattenytan efter senaste istid. Då Skuleberget var en ö i havet låg Österbotten långt nere på havsbottnen.

Och så besökte vi Trysunda, en ö som är en av de allra vackraste platserna jag sett. Men dit släpade jag inte med kameran.

Nu har vi halva semestern kvar. Sommarhettan har gett vika för frisk sensommar, och det passar mig alldeles utmärkt. Hoppas du som kikar in har det bra!

En perfekt dag i Kvarken

Hej bloggen, hej eventuella läsare som kikar in i sommarvärmen och i tystnaden här på Lilja's Corner. Värmen är ingen nyhet längre, och jag har inte haft på datorn på flera veckor faktiskt. Jo, jag kollade om den klarat sig i åskvädret för ett par veckor sen och passade på att betala räkningar samtidigt. Nåja, det var inte det jag hade på hjärtat idag.

För exakt en vecka sedan bjöd bloggvännen Ingela ut mig, Ann-Christine och Anna-Lena till sin stuga i skärgården. Och vilken dag det blev. Vi blev hämtade med båt och ompysslade med mat och godsaker och sommarchill hela dagen. Det råkade sig att värmerekordet i landet slogs på Valsörarna som ligger alldeles nära, och jag hade inte alls väntat mig så varmt så långt ute i skärgården. Vi stod i vattnet nästan hela dagen för att svalka oss. Men skönt var det!

Här är bloggvännerna Ingela, Ann-Christine och Anna-Lena bland stenar och vindpinade rönnar. Det är så vackert där ute. Kargt, stenigt och bara blått, grått och grönt.

Och Ingela är den bästa värdinna man kan tänka sig. Vi fick enkel sommarmat, men med extra piff, och ljuvligt gott var det. Och bästa efterrätten.

Anna-Lena har också bloggat om dagen här. En något sakligare redogörelse än min! Och Ingela har skrivit här. I de inläggen finns jag också med på bild.

Tack än en gång Ingela och Hasse!

Elefanterna och Tallinn

Jag vet inte om det var då jag såg filmen Water for elephants för tre år sen, eller om det var redan tidigare, som jag kom på att jag väldigt gärna vill se en elefant. I år skrev jag ner det på min To Do-lista. Vad jag vet finns det inga elefanter i Finland, och med min studiebudget har vi inte råd att fara särskilt långt. Så vi for till Tallinn.

Jag var så nervös för att vi av någon anledning inte skulle få se elefanterna. Inte minst då vi körde in på zoologiska trädgårdens tomma parkering invid det rostiga stängslet. Men det var öppet, och vi tog oss till elefanthuset alldeles lagom till matdags.

De två elefanterna var enorma då dom lunkade in i mathagen. Och skrynkliga, och massiva, och så skickliga med sina snablar. Och jag var lättad över att de inte hade sådär sorgsna ögon som jag var rädd att de skulle ha. Då hade kanske mitt hjärta brustit. Men de verkade vara tillfreds, och de hade en stor hage att gå runt i.

Alla djur hade det inte lika bra, och på vissa ställen kändes det som att stiga rakt in i sovjet-tiden. Men djurparken höll på att förnyas, så jag hoppas att isbjörnarna, tigrarna, hyenorna och lejonen snart får utrymme att sträcka på benen.

Det var mitt tredje Tallinn-besök. Det är på något sätt fascinerande med allt det ful-gamla som möter det ful-nya. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur det är att bo i ett land som utvecklas så snabbt, men ändå inte.

Det harmar mig att jag inte köpte blåsippor av den uråldriga tanten som stod i början av blomstergatan, att jag inte ens tog en bild av henne.

Så Tallinn som helhet är kanske inte en favoritstad, men gamla stan är just så gammal som man drömmer om att en gammal stad ska vara. Kullerstensgator, färggranna fasader och en massa detaljer att se på. Snyggt och fräscht dessutom.

Vi besökte Lennusadam - Flyghamnen också. Det är ett ganska nytt museum som finns i en gammal flyghangar. Farkoster och vapen kunde inte intressera mig mindre, men det är ändå ett mycket sevärt museum. Det innehåller också en hel del sjöfartshistoria och framför allt är det väldigt interaktivt och snyggt uppbyggt. Till exempel fick vi klä ut oss till kaptener (eller nåt?!) och posera framför en u-båt. En u-båt som vi strax innan hade klättrat in i.

Det var det. Skönt att komma bort några dagar, men ännu skönare att komma hem igen. Nu ska jag gå och se om blåsippan har öppnat sina knoppar än.

Utflykt till en sjö i skogen

Den första helgen i mars snöade det stora, våta snöflingor. En liten stund senare var de borta och världen återgick till det grågröna som vi vant oss med i vinter. Om solen ändå kunde vara framme några dagar! Jag skulle behöva en rejäl dos solsken, och det är jag kanske inte ensam om.

Tillsammans med min svägerskas familj åkte vi till en sjö i skogen, Risnäs träsk. Sjön var istäckt och vit, och det var nästan lite magiskt mitt i den bara, grågröna skogen. Hundarna, våra två och svärföräldrarnas lurviga Jesse (som är Liljas bror och Snövits halvbror) skuttade och gled omkring på det hala.

Efter korv, kex, kokosbollar och varm choklad vandrade vi hemåt igen. Jag tänker alltid att vi måste göra det här oftare. Gott sällskap och frisk luft gör under för humöret.

Nu är helgen slut men jag är ledig i tre dagar. Även om jag måste vara flitig med trädgårdsplanering för skolan så ska det bli så skönt att gå hemma i sockfötterna. Kanske får jag beställt alla de där blomfröna som jag ska ha till sommaren.

Önskar dig en fin första vecka i mars.

3 x Åland: utflykter

Min blogglust går upp och ner nu, och ganska mycket mer ner än upp. Men så är det, och jag litar på att jag får mer inspiration snart. Under tiden vill jag ta er med tillbaka till förra sommaren, då vi besökte Åland några dagar. Det var inte första gången, och inte sista heller. 

Vi vill gärna uppleva naturen då vi reser. Här kommer tre tips på utflyktsmål.

Då man kommer från platta, steniga Österbotten är det förstås de karga klipporna på Åland som hänför mest, åtminstone mig. I Getabergen får man verkligen uppleva detta, med en storslagen utsikt dessutom. Jag, min man och min bror gick den 5km långa vandringsleden Grottstigen, som startar och slutar vid restaurang Soltuna högst upp på Getabergen.

Nu har jag varken bild på de många, och faktiskt överraskande djupa, grottorna eller den stillsamma viken där segelbåtarna vilade, men klippor, stenar och krokiga tallar har jag fotograferat desto mer.

Himla vackert var det, och en fin upplevelse. Men... Vi vandrade helt säkert mer än 5km. Fast vi hade med oss en tecknad karta från infopunkten gick vi vilse flera gånger. Och vi var inte de enda. Vi hann bli ordentligt svettiga och törstiga innan vi hittade tillbaka igen.

Men kanske var det en del av det fina i upplevelsen. Vill man vara på den säkra sidan, eller om man har barn med sig, kan man vända vid grottorna och gå samma väg tillbaka, eller hålla sig till den 1km långa Trollstigen.

Det är spännande att ta sig runt mellan de olika öarna, och att ta sig till eller från Åland med småfärjorna är ju populärt. I somras tog vi "stora båten" båda vägarna och bodde i Mariehamn. Men en dag tog vi bilen ut till Svinö (strax söder om Långnäs), parkerade vid färjfästet och hoppade på skärgårdsfärjan till Degerby. Gratis.

Efter 30 minuter är man framme i den lilla skärgårdsidyllen. Jag köpte en liten broschyr om de tydligen speciella husen längs stranden, men den var nog förspilld på mig. Däremot njöt vi av utsikten, lugnet och trädgårdarna. En bra stund satt vi på en brygga och såg på då svalorna flög av och an och matade sina ungar.

Där finns också restaurangen Seagram, som lär ha ett fantastiskt fiskbord, men tyvärr fick vi bara dagens lunch. Vilken i och för sig var riktigt god.

En annan dag hade vi ärende till Kastelholm, och där hittade vi en undangömd naturstig på ca 2km bortom golfbanan. Jag älskar såna här undangömda pärlor. Jag hittar den inte ens på nätet nu, men den finns alltså bortom golfbanan som finns bredvid Kastelholms slott.

En bokskog, en klippstrand, en djungel - mycket mer behövs inte.

Det var några pärlor från mitt Åland. Har du några tips från ditt?

[LAV]

I love lav (jag ber om ursäkt för ordleken). Jag tycker lav är ganska fascinerande. Lavarna tål extrema förhållanden och kan växa där knappt nåt annat liv finns. Det är coolt. De finns till tack vare en symbios mellan två helt olika varelser, alger och svampar, som har ett väldigt tajt samarbete. Det är inspirerande. Men det jag framför allt fascineras av är lavarnas beteende.

I torrt väder lägger man knappt märke till dem. De är ihopkrympta och grå och den enda gång jag tittar på dem är då de knastrar till under fötterna på klipphällen. Då väljer jag en annan väg för att inte trampa sönder laven. Men sen då det regnar och världen blir våt! Då dyker lavarna upp överallt. På träden, på stigen, på alla stenar och klippor. De ger en helt annan färg åt skogen. Från att ha varit torra och gråa blir de blåa, turkosa, gröna - jag vet inte vad jag ska kalla färgen. Jag kan se framför mig hur alg-delen i laven jobbar febrilt med sin fotosyntes (det är nog klorofyllet som ger den nya färgen) för att ge energi till sin kompis svampen. Och svampen sträcker på sig i sin uppfräschade, mjuka kropp för att samla näring åt sin kompis algen.

Sen blir det torrt igen, och allt är tyst i laven igen.

Kransen och hjärtat är gjorda av fönsterlav. Jag vet att det är många som inte tycker om fönsterlav. Kanske är den gammalmodig. Kanske hör den hemma på gravarna. Men jag tycker den är fin. Speciellt då den är fuktig och har den där odefinierbara färgen. Och blir laven torr är det bara blötlägga den, så väcks den till liv igen.

Det blev mycket text om lite lav. Vad tycker du om fönsterlaven?

Ps: För säkerhets skull länkar jag till Det är för f-n inte mossa! och Lika bra med broccoli? Allmänbildning på hög nivå ;)

Vad jag gjorde den 4 november 2013

Jag var ledig i måndags då jag fyllde år, så jag packade en ryggsäck och for ut till havet. Där satt jag på klipporna i regnet och drack varm kakao tills jag frös ända in under skinnet. Då tog jag stigen runt sjön och genom gammelskogen, tillbaka till bilen, körde hem och tog en varm dusch. Helt klart den här veckans bästa timmar.

Tusen tack för alla grattis! Jag uppskattar varendaste ett. Det var någon som sa till mig att det man vill göra i livet ska man ha gjort före man fyller 70. I så fall har jag drygt halva tiden kvar, och det känns riktigt bra. Jag tror som Håkan, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än. [Du är snart där]

Kram till er.

Bilderna är från Sommarö Fort, en av många pärlor i Finland som gått från militärbas till naturskyddsområde. Vill du veta mer om området kan du klicka här.