Jag blir inte särskilt berörd då jag hör om naturkatastrofer ute i världen. Visst är det tragiskt för de drabbade, men det är sånt som händer på vår planet. Hela tiden.
Sen hör jag om tyfonen på Filippinerna. Och min hjärna kopplar. Min klasskompis, allra finaste Hanna, jobbar som volontär på Filippinerna. Jag kollar hennes blogg och hoppas. Och visst, hon har uppdaterat. Beskrivit hur taket på huset de bott i rasat in, hur de sprungit genom stormen där träd rycks upp med rötterna, hur vattnet stigit på golvet tills det tack och lov börjat sjunka undan igen.
Och jag ryser. Det blir så verkligt då nån jag känner finns där, mitt i katastrofen.
Östersjön - vårt lilla, stilla hav.
Om du vill kan du läsa om Hannas upplevelser här. Där finns också kontonummer om man vill hjälpa (och så finns ju Röda Korset också). Den lilla summa jag skickat iväg känns så futtig i det stora sammanhanget, men något är bättre än inget.
Kram.
- Nina -
5 kommentarer:
Ja katastroferna kommer så nära när någon man känner finns på plats. Man får hjälpa med sitt lilla! ♥
Ja, visst känns det extra tungt att läsa om det när man har någon vän som är mitt i det.
Ja det är jätte hemskt.jag har oxå en bekant där och hon är oxå tack och lov i säkerhet!
Tack Nina! Du anar inte hur mycket din lilla summa hjälper,när det är många som ger en liten summa! ..och för oss här att veta att ni där hemma bryr er, ja, jag har gråten i halsen hela tiden, jag känner verkligen att vi inte är ensamma i detta. Tack och stor kram!
Ingen kan göra allt - men alla kan göra något! För många, många år fick jag ett vykort av dig med den texten och jag har det kvar :)
Just denna gång behövde jag inte fundera länge, utan greppade genast mobilen och skickade iväg ett litet bidrag.
Skönt att det gick bra för din vän och hennes sällskap där borta!
A-C
Skicka en kommentar