Sparvelilla kom som förr

Nu så föll den vita snö,

vita snö,

föll på björk och lindar,

frusen är den klara sjö,

klara sjö,

väntar vårens vindar.

Liten sparv,

fattig sparv,

ätit upp sitt sommararv.

Frusen är den klara sjö,

klara sjö,

väntar vårens vindar.

Vid den röda stugans dörr,

stugans dörr,

stod en liten flicka.

- Sparvelilla, kom som förr,

kom som förr,

kom ett korn att picka!

Nu är jul

i vart skjul.

Sparvelilla, grå och ful,

sparvelilla, kom som förr,

kom som förr,

kom ett korn att picka!

Sparven flög till flickans fot,

flickans fot,

flög på glada vingar:
- Gärna tar jag kornet mot,

kornet mot,

kornet, som du bringar.

Gud skall än

löna den,

som är här de armas vän.

Gärna tar jag kornet mot,

kornet mot,

kornet, som du bringar.

Den här dikten av Zacharias Topelius hittade jag alldeles nyss, samtidigt som jag lärde mig att den är förebild till den finska julsången Varpunen jouluaamuna. Sången, tycker jag, är alldeles för sorglig för att vara en julsång, men vacker är både den och dikten.

Inga sparvar har jag sett på vår gård men nog ett helt gäng med talltitor, som har vårt fågelbord som stamhak. De har attityd, de små fjäderfäna, då de sitter bland kvistarna och kväker åt mig då jag fyller på mat åt dem. Riktigt arga låter dom, men jag kan liksom inte riktigt ta dem på allvar...

Tillsammans med talgoxarna äter de så pass mycket solrosfrön att jag måste fylla på automaten varannan dag. Ett stort fågelbord står alltså högt på min önskelista.

Men jordnötterna som jag trätt på snöre har de inte riktigt förstått sig på ännu!

Nu har jag utökat fåglarnas meny med en kärve, kanske sparvarna hittar till mig då?

Förresten, Bosse och Pinja hälsade på oss i måndags, och jag kan berätta att de växer så det knakar!